Just nu handlar våra föreläsningar mycket om samtalsmetodik, och även retorik. Föreläsaren Håkan har vid ett flertal tillfällen nämnt sin blogg och slänger så plötsligt ur sig frågan: ”Hur många här inne bloggar?”. Det är knäpptyst och endast en person vinkar lite försiktigt – jag. Ingen vidare utveckling av ämnet, som från början var ett sidospår, men det väcker naturligtvis frågan om varför man bloggar. Men kanske ännu mer om det är ”fult” att blogga. Vad vill man med sitt bloggande, och vad är anledning till att man ”fläker ut” sitt liv till allmän beskådning?
Från början var min blogg enbart en ventil för mig. Jag gick igenom en depression och det lättade hjärtat att skriva. Nu skriver jag fortfarande för att ventilera tankar och känslor men bloggen har förändrats något sedan Edwin föddes (redan när han bodde i magen egentligen). Det är fler släktingar och vänner hemma i Värmland som läser. Det är roligt att de (ni) vill följa oss i vårt vardagliga liv men jag skulle ljuga om jag sa att det inte begränsar mitt skrivande. Det är lättare att skriva för främlingar och nära-kära än för personer som finns i livets periferi. En del saker vill man gärna inte att personer man möter ska känna till. Därför är också en del inlägg lösenordsskyddade här på bloggen.
Jag har aldrig haft något intresse av att tjäna pengar på min blogg (något som annars är väldigt populärt idag). Inte heller lockar det att ”marknadsföra” den något vidare. Därför förvånade det nog mest mig själv att jag faktiskt ”outade” mitt bloggande idag på föreläsningen. Tidigare om frågan dykt upp har jag inte avslöjat den. Nu får vi väl se om några nya läsare kikar in, ingen adress nämndes men om man vet vad jag heter så är det inte svårt att hitta hit. I sådana fall så är ni välkomna till mig! Jag hoppas ni ska trivas och lämna gärna ett litet avtryck efter er.
Hej Erica! Trevligt att hitta en länk från Dig. Att skriva är en skön ventil, jag tycker du gör helt rätt! Jag är smickrad över att du valde att outa din blogg på just Min förvirrade föreläsning! Kanske tiden var mogen?
Håkan: Kanske det…
Pingback: I huvudet på Håkan Fleischer » Post Topic » Lektion 2, retorik: patos och språk och annat
Funderar också mycket på det där.. Jag tycker också det är jobbigt när folk man känner eller är släkt med läser, alltså såna man inte riktigt umgås med eller träffar speciellt ofta. Det begränsar, precis som du säger.
Dessutom ångrar jag att jag gav ut mitt lösen till vissa av dem, för ibland skulle jag vilka skriva om dem :-)
Skolfröken: Precis, det handlar ju främst om de man inte riktigt umgås med men som ändå på något sätt finns i ens liv… Förstår hur du menar med lösen, men det kan ju samtidigt vara svårt att neka en sån person lösenordet. Av nån konstig anledning. Det är ett bekymmer att brottas med och en balansgång mellan det man vill hålla för sig själv och det man känner att man kan dela.
Jag bloggar också av den anledningen som Erica, att skriva ner mina tankar eftersom jag tänker lättare med pennan i handen. Nu har tangenterna tagit över dagboken och andra får läsa mina reflektioner. Min familj och andra bekanta får veta att jag bloggar, långt ifrån alla frågar efter i vilket namn. Så den enda slutsats jag kan dra är att det inte är intresserade av att läsa i den typen av forum. Eller så är det så att de har förutfattade meningar om i vilken form och på vilket sätt bloggar skriver. Vad vet jag.
Jag håller i alla fall på så länge det verkar kul. //Ann