Jag vet att en del sätter skylt på dörren när barnen är små: ”Sovande barn så ring ej på dörren, knacka istället”. Vi har aldrig haft någon sån skylt. Vi har heller inte känt oss i behov av det. Ikväll önskar jag nästan att vi haft det.

Vanligtvis ringer ingen på dörren här på kvällen. Om vi av någon anledning har nån som ska titta förbi runt Edwins läggdags så brukar de knacka lite försiktig. Ikväll ringde det på dörren, verkligen precis när det blivit tyst i Edwins rum. Och innan M hann resa sig ur soffan hördes Edwins ljuva stämma från sitt rum: ”Vem är det som plingar?”.

Det tog en timme för honom att återigen komma till ro och somna. En timme!

Under tiden hann vi avverka samtalsämnen som hur det var första dagen tillbaka på förskolan (idag), hur man ska klappa hans mjukishund och så det som fick mitt hjärta att brista lite, döden.

- Här har man skelett. Där under finns lungorna, säger Edwin och klappar sig på bröstkorgen.
- Ja, precis, säger jag.
- När man dör blir man ett skelett. När man dör blir man bara det. JAG VILL INTE DÖ!

Samtidigt som han säger det sista så börjar han storgråta och mitt hjärta gör så ont. Han funderar ganska mycket på döden just nu. Är det vanligt för en knappt fyraåring? Vi har ingen nära som precis dött, däremot pratar vi ibland om kära som inte finns med oss längre, till exempel min farmor och mormor.

Det är ett svårt ämne att greppa, även för oss vuxna. För hur förklarar man egentligen det här med döden? Jag ska se om jag kan hitta nån bok som tar upp ämnet på ett bra sätt, lämpligt för en fyraåring. Redan nu pratar vi om mormor Claras stjärna, en plats dit alla de vi älskar kommer när de dött. Mormor Claras stjärna har funnits med genom hela min barndom och förtjänar ett eget inlägg vid tillfälle.